Efter ett icke upplyftande samtal hos min tandläkare, åkte jag till Rewe för att köpa blöjor . Se’n bar det av hemåt, ned med bilen i undre garaget & se’n upp igen med pick & pack, tre mil genom parkeringshuset, och se där, min utgång i sikte … precis som jag vänder in mot dörren kommer en farbror, som tillsammans med 2 damer har stått & väntat vid en grön bil precis bredvid utgången – väntandes på vänner, trodde jag – och frågar mig bryskt om bilen (som de står vid) är min .
Jag blir naturligtvis lite ställd, säger “nej, nej, den är inte min” … *hallå* syns det inte på mig att jag kör BMW, inte ngn gammal Subaru från -88 eller dyl. !! (*harrrkel* fast det sista säger jag ju förstås inte högt …) “Vilken tur för dig” fräser gubben . Jag fattar inga sammanhang i det läget . Har hans bil blivit påkörd av den gröna ? Har han själv blivit påkörd ? Men borde han då inte ha en hum om hur föraren ser ut ..? Arg verkar han i alla fall … jag dristar mig i alla fall att fråga “varför [är det tur för mig] ?” & får ett ilsket “för annars hade du hamnat i fängelse !” tillbaka .
Hm, nu är allt så mycket klarare .
Tills en av damerna säger “bebisen gråter” …
Då är det alltså verkligen en ovärdig person som har lämnat sin tre-månaders i bilen, i ett parkeringshus & bara gått på tur . Fy fa’n .
Och på min panna står, med *stooora* bokstäver : *BAD, BAAAAD MAMA* …
Vad hände se’n ? Jag skäms att säga att jag gick – det stod after all redan tre pers. och hetsade upp sig . Gubben var på väg att gå till parkeringshusvakten anyway . Jag var bara i vägen . Men en knapp timme senare var bilen + bebis inte kvar, och naturligtvis inte gubben & anhang heller .




